Detta är mer än jag klarar av, jag känner tydligt hur jag knakar i fogarna. Jag vet inte vad jag kan göra för att förändra något, utan jag har att acceptera vad som än sker. Men att gång efter annan hantera en ovisshet kring framtiden och allt jag strävar efter tar på krafterna på ett sätt som jag måste hantera. Det är ett absolut måste, detta kan inte fortsätta med samma starka reaktioner så ofta som nu. Jag är vad som måste lagas, jag önskar det gick att göra parallellt.

Det är precis det som verkar vara omöjligt just nu. Kanske för alltid, det låter så även denna gång. Den jag behöver för att hantera saker är inte tillgänglig. Det är saken jag måste hantera. Men själv, utan alltet. Hur lyckas jag med det? Hur skall jag klara det utan att det finns någon att prata med, någon som förstår? Det känns omöjligt, men på något vis måste det hanteras.

Jag vill inte gömma mina känslor, jag vill låta dem löpa amok. Men detta är känslor som är så starka att jag just nu inte klarar att ta dem till mig. Det förhindrar naturligtvis allt möjligt, och leder i helt fel riktning. Jag vill bara vara sann, ärlig och mig själv. Det är bara att det verkar vara en omöjlig önskan om jag vill ha något umgänge alls. Visst kan man träffa folk via datingsidor eller datingappar, men det är ett ganska tomt och torftigt alternativ efter detta. Datingsidor har jag aldrig testat, men jag provade Tinder med framgång. Eller det beror på hur man ser på det. Kärlek, ja. Smärta, ja och ja ja ja.